Vem kör hem de döda?

Jag arbetar för närvarande som konsult åt ett stort, svenskt verkstadsföretag med anor från medeltiden, Nej, kanske inte riktigt så långt tillbaka i tiden men minst 100 år i alla fall. Under sommarmånaderna så tog jag igen lite av backloggen som blivit p.g.a. aning stor arbetsbelastning. I mina arbetsuppgifter ligger att förhandla fram inköpsavtal för diverse produkter och tjänster. Eftersom företaget bestämt sig för att bygga sjukhus så skapar detta behov av diverse mer eller mindre underliga avtal. Ja, sjukhus och sjukhus. En mindre klinik för 16 patienter i en av Stockholms förorter. Avtalen är kanske inte så underliga de heller utan ganska naturliga för en privatägd klinik. Problemet är bara att ingen har tecknat sådana avtal inom företaget. Inte ens jag själv. De avtal som kan tänkas behövas är; apoteksavtal, mattransporter, steriliserinng (ja inte av patienterna utan av instrument), klädtvätt och borttransportering av lik (ifall vi skulle misslyckas med behandlingen). Njae, att misslyckas är naturligtvis något vi inte gör men patienterna kan ju gå och självdö, de rackarna, och det gäller det att snabbt göra sig av med dem. Avtal för att snabbt göra sig av med lik, helt enkelt. Någon som vill buda, kanske?
 
När jag av vår chefssjuksköterska fick höra att vi troligen skulle behöva avtal om transport av lik så började min kreativa ådra vakna. Hur är det nu – om någon går och dör hemma så ringer man ju ambulansen som kommer och tar hand om eländet. Själv kan man lugnt ägna sig åt dödsboupteckning och andra treviga saker. Sköterskan upplyste mig om att det nog inte fungerade på samma sätt inom den privata sjukvården och att det snarare är någon begravningsentreprenör jag borde snacka med. De brukar vara bra på sånt, hade hon hört. ”Det kan nämligen vara fullt i kylrummen på alla sjukhus och vi måste kanske reservera en plats så att vi har tillgång till en plats om något tråkigt skulle hända”, sa hon.  Aha!, tänkte jag. Händer det olyckliga så ringer vi en begravningsentreprenör som transporterar hem den före detta patienten och så kirrar vi ambulans därifrån - problemet löst! Inget avtal – bara telefon alltså. "Någon som vet numret till Telia?" Nixan, pixan, sa sköterskan. Svensk sjukvård funkar inte på det sättet. Ta du och kolla med begravningsbyråerna så tar jag lite semester medans, sa sköterskan och försvann som en tunn blå rök.

 OK, vad göra? Jo, eftersom vår hyresvärd bl.a. ägnar sig åt äldrevård så borde de råka ut för frånfäller emellanåt. Hur gör de då? För att ta reda på det så lyfter jag luren och ringer hyresvärden.

-          ”Hej, hur gör ni med de döda?”

-          ”Vilka döda”?

-          ”Ja, de som dör, efter att ni har vårdat dem”

-          ”Du grabben, nog för att media blåst i er vanliga att det vanvårdas en del inom svensk sjukvård men hos oss är det meningen att de ska gå hädan på ett vackert sätt, i hemlig miljö”

-          ”Ja, precis! Ni måste ju ha samma problem som vi, med borttransport av lik”

I samma ögonblick så kommer en av mina kollegor som sysslar med kvalitet in och hör min konversation.

 - ”OK, ni har alltså avtal med en begravsningsfirma som kirrar liktransporterna åt er. Bra, jag ringer dom!"

Ett nummer senare:

"Tjenare! Det är Martin Inköpare får Det Stora Verkstadsföretaget. Jag har hört att ni är bra på liktransporter. Vi skulle behöva ett avtal med er.”

 Efter en tids funderande utbrister kvalitetstjejen: ”Du Martin, är det där ett akut problem för oss nu under sommarmånaderna?”