Man ska inte vara rädd för auktoriteter

Under tiden jag arbetade för IBM i USA några år i slutet på 90-talet gick en historia bland oss svenska. Vi hade av personal avdelningen blivit uppmanade att när vi reste in i landet så skulle vi uppge att vi skulle studera. Inte på något universitet eller college men vi skulle vara där för att lära oss hur maskinerna fungerade. Visumet gällde i 365 dagar som mest. Efter det var man tvungen att lämna landet för att något dygn senare resa in igen, om man nu ville vara där längre. En av oss svenska hade varit tvungen att åka till Sverige med ”hand carry”, d.v.s. skyndsamma sändningar, ett flertal tillfällen under året. Vid en av inresorna till USA fråga passkontrollanten ”What are you going to do in US this time?” Svensken svarar plikttroget ”I’m going to study, Sir”. Passkontrollanten blev irriterad när han såg alla inresor svenske gjort och kan inte hålla sig – ”You have been flying in and out from United States twelve times during the last two years. How stupid are you?”

Jag har sedan barnsben förundrats över de ryska passkontrollanternas stela och allvarsamma miner när jag tillsammans med min mor anlände från Helsingfors till Tallinn. Inte ett leende vilka fula grimaser man än visade för dem.

Under Julen besökte hela familjen USA igen. Vid Immigration i Newark så kommer vi fram alla tre och jag räcker fram passen. Kontrollanten är lika allvarsam som ryssarna på 70-talet. Han mumlar något medan han tittar i passen. Mumlar samma sak igen och tittar på mig. Jag svarar ”Excuse me, what? När han märker att jag inte förstår så skriker han ”ARE YOU ALL THE SAME FAMILY, TRAVELING TOGETHER”. Jag kan inte hålla mig och svarar ”NO, NIGALS IS AN EXTREMELY COMMON NAME IN EUROPÉ. ALMOST EVERY ONE HAS NIGALS AS A LAST NAME AND I HAVE NO IDEA WHO THESE OTHER PEOPLE ARE”.

Tänk, den veckan fick jag tillbringa ensam, trots att jag hade hela familjen med mig.