Hur man drar in pengar till kommunen

Käre läsare, nu har jag kommit på det! Hur man ska dra in pengar och finansiera kommunens verksamheter. Inte genom att höja skatten. Nej, sådana dumheter höll man på med på 70- och 80-talet. Nu ser vi vad som blev resultatet. Alla kommuner och staten inkluderat, kämpar febrilt med att sänka densamma. De politiska partierna bjuder över varandra under ett valår i hur mycket de kommer att sänka skatten framöver. Vi kämpar alla för att ta oss ur detta skatteträsk som 70- och 80-talets skattehöjarmentalitet fört med sig. Vi sitter fast! Nu erbjuder jag alla Sveriges kommuner en lösning på detta delikata problem. Konst! Ja, just det ”konst”. Konsten ska lösa kommunernas skatteproblem.

Hurdå? Undrar ni. Konsten har väl sällan varit särskilt inkomstbringande? För de flesta kommuner så är konst något man motsträvigt måste punga ut pengar för då det finns ett fåtal invånare som propsar på att få kulturbidrag för att starta en konstförening eller så anser den inhyrde arkitekten för 4000 kronor per timme att det lokala fastighetsbolaget borde sätta upp en skulptur mitt på torget, såvida den platsen inte är vigd för kommunstyrelsens ordförande eller en avliden sådan redan finns avbildad på den platsen.

Jo, såhär ska kommunerna agera:

1. Man ser till att en känd konstnär bosätter sig i kommunen. Ju mera känd desto bättre. Helst ska han eller hon vara internationellt välkänd. Om konstnären kan svenska eller inte spelar ingen roll. Jag tror till och med att det senare är att föredra. Resultatet kommer att bli bättre om konstnären alltså inte kan svenska. Konstnären behöver inte ens bo på orten bara han/hon är skriven där.
2. Sedan väljer man in vederbörande som ledamot i kommunfullmäktige.
3. När fullmäktigesammanträdet börjar så delar man ut papper och penna till samtliga ledamöter.
4. Nu måste man se till att mötet blir så långt och tråkigt som möjligt. I den kommunen där jag själv bor så har man lyckats alldeles utmärkt med detta. Ja, jag tror man i Sverige klara detta rätt bra i de flesta kommunerna.
5. Innan mötet avslutas, sådär vid midnatt eller så, så ber man att samtliga ledamöter signerar sina anteckningar. Eftersom möte ska vara så långt och tråkigt som möjligt så kommer konstnären inte kunna låta bli att börja rita och teckna. Det rör sig således mera om teckningar än anteckningar.
6. Nu samlar man in alla signerade anteckningar och slänger alla utom konstnärens.
7. Dessa auktionerar sedan ut för enorma belopp på en internationell auktion och vips så har man intäkter som kan finansiera både det ena och det andra.

Borgmästaren i staden där Picasso satt i kommunstyret delade ut papper och pennor till alla och såg till att sammanträdena blev aptrista och låååååånga. Efteråt undrade han om Picasso ville ha godheten att signera sitt desperata kludd som blev resultatet av mötesledan, varpå han tog lappen, sålde den och gick och beställde ett nytt kyrktorn och en ny bro.     

Det gäller att vara kreativ – någon som inte är svenska kommuners största begåvning, tyvärr!