Hur jag blev av med håret

Jag var 28 år och hade fått min första utlandstjänst. Det var ett drömjobb som koordinator på utvecklingslabbet på en av världens största IT-företag i det stora landet USA. Jag har lyckats hyra en fin lägenhet i ett övre medelklassområde, köpt min första sprillans nya sportbil av en ockrare (ett annat namn för bilförsäljare), köpt en vattensäng och lyckats hitta närmaste vägen till jobbet. Vardagen fungerade rätt fint med andra ord. Nu var det bara en detalj. Håret hade växt sig så pass att om man skulle behöva kunna skilja mig från aporna så var det dags att uppsöka en frisersalong. Det behövde man, ansåg mina medmänniskor.

Mina engelska språkkunskaper var ännu tämligen begränsade men man hade ju sett på TV hur det stod ”Barber Shop” på fönsterrutan och hur ett gäng glada herrar inklädda endast en kam stod och sjöng vackert medan de friserade. Efter en halv dags letande så fann jag ingen sådan salong. Däremot en halvrutten husvagn som det stod ”hair-cut” målat med stora bokstäver på utsidan. Mina språkkunskaper var tillräckliga för att inte tolka det som head-cut utan att här kan man nog, om man bad snällt, få huvudet…jag menar håret, avhugget.

Med tveksam min klev jag in i husvagnen och där strålade en varm, pommesfrittsfet glad amerikanske emot mig i sina övre 40 år och utbrast ”Hajuduin!” Detta betyder på engelska ”How are You doing” och man förväntas då svara ”fine, thanks” eller något liknande. Svarar man ”terrible” eller ”not verry good” så har de aldrig hört något sådant. Man bryter mönstret helt och riskerar att allvarligt chocka den frågande och bli åtalad för vållande till annans död eller bara att betala miljonbelopp i skadestånd för psykiskt lidande. Jag fick därför tidigt lära mig att man artigt ska svara ”fine” på sådana frågor och sedan kan man komma till skot. ”Skott” i detta fallet innebar att jag blev satt i en frisörstol men ett glas mousserande vin i min hand. Jag glömmer aldrig detta frisörbesök. Att komma in i en ruffig husvagn lite halvtörstig och känna luftkonditioneringen, bli väl bemött med ett stort leende och erbjuden ett glas champagne (förlåt, mousserande vin) medan man får håret beskuret det är något man som svensk inte glömmer. Inga alkoholtillstånd behövdes här inte!

Jag har förgäves försökt införa detta förfaringssät hos min lokale frisör i Stockholm utan att lyckas. Jag försökte även med detta under mina utlandsbesök i Lettland. Även om tjejerna på den lettiska frisersalongen förstod att kunderna nog skulle uppskatta ett sådant avvikande beteende så kunde man aldrig förstå vitsen med att behöva baka in de 5 extra kronor som drickat skulle kosta i priset för besöket. Dessutom skulle de ju få mera kunder och därmed mer arbete, vilket inte verkade uppskattas. Även om tjejerna var ett glatt gäng utan champagnen och la ned minst 30 min på att varje hårstrå skulle ligga perfekt så slutade det med att jag fick ta med mitt eget mousserande vin. De glömmer nog aldrig mig som kund precis lika lite som jag glömmer mitt förstas frisersalongsbesök i USA.

Kundservice – det är definitivt kulturrelaterat!